Så är det fredagförmiddag och den första arbetsveckan efter semester är snart över. Många känner när semestern närmar sig sitt slut att det är motigt att gå tillbaka till arbetet. Att det känns nästan lite ångestlikt att tänka på alla mejl som kommer att ligga olästa i inkorgen, alla förfrågningar som ska besvaras, all ekonomi som måste stämmas av, alla möten som ska bokas, ja, listan kan göras lång. I år tycker jag att det kändes märkligt lätt att gå till arbetet efter några veckors ledighet. Under semestern hände något som inte ska hända. På eftermiddagen den 22 juli tittade jag in på internet och såg att det stod något om skjutningar i Oslo. Jag slog på TV och då såg jag vad som hade hänt. Det var otroligt hemskt, man kände sig som förlamad. Först alla bilder från innerstaden, Oslo, såg ut som en krigszon på TV-rutan. Därefter ut till skräckens ö, Utoya. Jag satt där framför min TV, som medmänniska, som mamma, som demokrat kände jag mig helt förstenad. Hur kan detta hända? Hur kan en ensam man rymma så mycket hat och känslokyla att han kan genomföra detta? Hur ska dessa ungdomar som överlevde gå vidare i livet efter denna upplevelse? Hur kommer föräldrar som förlorat barn att leva vidare? Frågorna snurrade runt i huvudet. Norge har varit fantastiskt tycker jag, efter den 22 juli har fler och fler gått med i politiska organistioner, valdeltagandet på det förestående kommunalvalet förväntas blir rekordhögt, alla, oavsett åsikt, talar med varandra, de visar på sammanhållning. Norge manifesterar för demokratiska värden. Bra Norge, säger jag. Så att gå tillbaka till jobbet efter semestern i år kändes inte ett dugg jobbigt, i skuggan av vad som hände den 22 jul 2011.
Hoppas ni alla får en skön helg! Maria//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar