Fredagsstämning

Varför ska man  offentligt göra upp med sin dåliga barndom? Ibland undrar jag över detta. Under 2012 gavs det ut många böcker där man offentligt skrev om en dålig barndom, orättvisa, utanförskap, dåliga mammor och dåliga pappor. Att som förälder, även om barnen är stora och det var många år sedan de bodde hemma, bli utställd och utskälld inför publik är inte en trevlig upplevelse. Vill inte ens tänka på hur jag skulle må om min dotter om tio år eller så skrev en bok om hur usel jag har varit som mamma och sedan satt i TV-soffor och berättade om det hela också. Jag försvarar ingen som är en dålig förälder. Jag tycker alltid man ska värna barns rätt. Att vara förälder är bland det svåraste man kan ge sig in på och alla gör fel någon gång. En del gör stora och oförlåtliga fel. Kanske mår, de barn som har begåvning för att skriva, bättre när de berättat för världen om sin hemska barndom och då är det bra. Men när jag läser om det här ämnet och idag senast läste Åsa Moberg debattartikel så kunde jag inte låta bli att hålla med henne om att ofta läggs locket på när det är en frånvarande/missbrukande/elak pappa som beskrivs men ofta låter men berättelser om en bedrövlig mamma få stort spelrum. Visst ska alla få skriva vad de vill och det är av stor vikt att man får läsa om vad som händer i stugorna men ibland tror jag man ska tänka på att det kan finnas fler i familjen och hur de mår när det läser om oförrätterna. Vad väcker det för känslor och för dåliga samveten?


Min Sofia 6 månader.
Hoppas inte hon behöver
skriva om mig i hårda ordalag!

Önskar er alla en god helg! Jag ska myspysa så mycket jag förmår. :) Maria