Min dotter for iväg till sin farmor tidigt igår, flyg mot den Italienska Rivieran. Som den 18 åring hon är så är det mycket som händer. Tjejgänget här hemma som gör allt från barkvällar i Västerås till bechvolleydagar i Westerqvarn och myskvällar med godis och film. Lämna det tjejgänget var inte enbart glatt. Men till farmor (nonna) ville hon precis som nästan alla somrar i hennes liv.
Igår kväll pratade vi i telefonen. Hon var helt överlycklig att vara där. Hon uttryckte en sådan kärlek för landet och orten så det var rent poetiskt. Bara jag kommer hit och ser det kuperade landskapet och känner havsdoften är jag i en annan värld. När sedan allt det yttre tillkommer blir det än bättre, männen som står i undertröja på balkongerna, tjejerna som sitter med sina mopedhjälmar på stenmuren och pratar, de kortspelande pensionärerna på caféet, doften av nybryggd espresso
två bilister som blir osams om en parkeringsplats. Jag älskar allt. I am in heaven.
Ja, precis så uttryckte hon sig och jag förstår henne. Har själv varit där så många gånger och alltid haft underbar tid. Hon har ju dessutom delar av sina rötter där. För henne blir allt säkert förstärkt. Inte ofta man hör någon uttrycka så mycket känslor för en geografisk plats så därför började jag fundera över hur mycket man kan älska en ort.
Det är väl inte just själva orten man älskar utan allt runtomkring precis som min dotter beskriver. Kärlek är ju härligt och att få uppleva så mycket känslor vid en utlandsvistelse måste vara fantastiskt.
Nu hoppas jag att ni alla snart får uppleva semester och att ni får ha det skönt och kanske uppleva omvälvande saker eller bara vila. Det är ni alla värda och så hoppas jag att få träffa er många, många gånger i höst.
En stor mullrande Power meet kram till er alla!
Maria
 |
| Det är här min dotter är. Vid den lilla kyrkan ligger kollabellas höjder som Taube skrev om. |
 |
| Arma di Taggia |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar