Fredagsstämning

Torsdagskväll, kassarna tynger mig, veckohandlingen är över. Regnet duggar och det är mörkt och  ruskigt ute. Vid min ICA-butik på väg mot bilen så hör jag en röst, "tack, tack för en slant".

Vänder på huvudet och ser den tiggande kvinnan. Känner hur de tunga, matfyllda kassarna skär in i handen. Jag med all mat som ska hem till min välmående familj ser på kvinnan och känner mig så tvehågsen. Ska jag ställa ner kassarna och ge henne en slant eller ska jag gå rakt förbi till bilen.

Om jag ger henne en slant underbygger jag då tiggeriet, slänger åt de fattiga en slant så behöver ingen ta notis om dem. Eller stimulerar jag tiggarinvandringen. Hur ska det bli i så fall, hur många ska komma och hur många ska återvända efter en tid i Sverige fyllda av besvikelser.

Å andra sidan om jag inte ger något, förändrar det situationen? Kanske innebär det endast att hon får en tia mindre att leva av.

Tidigare var de få tiggare vi hade i Sverige  missbrukare och man visste direkt att en slant till dem går inte till mat utan till mindre bra saker. Man skulle inte ge, de sa till och med prästerskapet. Däremot kunde man välja att gå och köpa en macka och en kaffe och lämna till dem. Men det nya tiggeriet är något helt annat. Den skapar så många motstridiga känslor inom oss människor. Vi fylls av dåligt samvete över vår egen "rikedom" samtidigt som vi förfasar oss över hur detta nya inslag i samhället bidrar till svåra ställningstagande i varje gathörn.

Är uppfostrad med ordspråket "En givande hand är aldrig tom", vilket gör att hela jag vill ge men det går inte att ge till alla och så vet jag inte om det hjälper. Önskar göra en större insats så att ingen ska behöva tigga men hur gör man det. Känslorna tornar upp sig och känslorna kan var tunga men de är inte farliga. Farligt blir det den dag tiggeriet är så stort att vi har slutat bry oss, vi kör slalom mellan tiggarna utan att se dem. Det är en framtid ingen vill ha!

Maria