Fredagsstämning

Träffade en lärare härom dagen. Hon hade varit länge i yrket och hon älskade att undervisa och hon älskade eleverna, sa hon. Hon var bara lite bekymrad över den utveckling som skolan tagit de senaste åren. Det var inte resultaten i PISA-undersökningen och liknande som gjorde henne orolig utan det var fokus på mätetal och all mäteshysteri som fick henne att oroas.

I samma veva läste jag en  artikel som tog upp den ständigt omtalade finska skolan som når så mycket bättre resultat än den svenska. I Finland, enligt den skribenten, har lärarna större frihet att forma sin undervisning.

Det påpekades  att om elever redan i årskurs ett och två genom mätning uppvisar stora svårigheter så finns det stor risk för att de blir uträknade inte stöttade till bättre resultat. Var tar då alla kreativa människor vägen i framtiden, de som aldrig har kunnat formats in i skolans fyrkantiga värld. Nu är det än svårare för dem. Vad sker då med samhället i stort? Vilka blir då entreprenörer? Hur går det med vår fina musikverksamhet? Hur går det med jobben och med samhällsekonomin?

Studerar man lite om ledarskap och arbetsplatsdynamik så ser man en tydlig tendens. De arbetsplatser som låter medarbetarna fritt arbeta för att nå uppsatta mål. Når oftast bäst resultat. Varför skulle skolan vara annorlunda? Lärarnas ambition kanske skulle höjas och pedagogiken blomstra om de fick forma sin undervisning mer utan styrning. Och eleverna de är väl inte annorlunda bara för de inte är vuxna de vill säkert också forma sina studier och sin dag individuellt, naturligtvis med styrning då de inte är vuxna och har all erfarenhet för att helt lägga upp sitt arbete. Kanske är det så att mindre styrning och mer kreativt tänkande skulle få Sveriges elever att åka upp i rankingen.
För det är ju även via fel och misstag man lär sig.

Trevlig helg! Maria